Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud (1 Mos 45:7, 8).

Det hade gått många år, långa svåra år, innan Josef hade kommit till en sådan ställning i Egyptens land att han skulle kunna söka upp sin far och sina bröder igen. När han först kommit till Egypten hade han varit slav hos Potifar och därefter suttit fängslad i tre år. Under dessa svåra år hade han gott om tid att tänka och undra över varför allt detta hänt honom. Varför skulle just han få ha det så svårt? Hade Gud glömt honom? Om inte, varför gjorde Gud då ingenting?
Men Gud gjorde någonting. Han gav Josef kraft och mod att hålla ut till dess att Gud kunde visa mera av sin plan för Josefs liv. Först kom faraos dröm om sju år med gott om mat följda av sju år av hungersnöd. Visst hade farao uppskattat att en som tjänade Gud funnits på plats i det hedniska Egypten just när det behövdes någon att tyda drömmar som Gud sänt. Och visst var Josef glad över att kunna användas av Gud i detta viktiga sammanhang, men hade allt detta han under åren fått gå genom bara skett för att han skulle vara på plats och tyda en dröm?
Han fick knappt tid att tänka efter. Han fick ett heltidsarbete, anställd av farao att under de sju goda åren samla in och förvara säd, odla mera, bygga större lador, spara och förvara. Det var verkligen ett heltidsjobb. Sedan kom de nästa sju åren, med utdelning och försäljning av det som lagrats tidigare. Josef fick knappt en ledig stund. Han hade nu någonting verkligen meningsfullt att göra. Han var med om att rädda miljontals människors liv undan svältdöd. Så en dag såg han dem – hans egna bröder, de som så många år tidigare sålt honom som slav till Egypten. Hur skulle han nu bemöta dem? Nu hade han ju makt att klämma åt dem ordentligt. De visste ju inte vem han var, förstås, och det höll han också tyst om. Innan han bestämde sig får hur han skulle agera ville han se om dessa bröder blivit vänligare och mindre själviska. Det dröjde flera månader innan han fick bevisat får sig att de lärt sig respekt för livet och hade kärlek till sin gamle far och en fin sammanhållning. Under dessa månader hade Josef också tänkt mycket på sitt hem, sin far, sitt liv i ett främmande land, och han hade kommit underfund med någonting häpnadsväckande. Det var inte hans bröders "fel" att han hamnat här i Egypten som ung slav. Det var Gud som lett det hela, även om Josef inte alls kunde se det så från början. Det hade funnits en stor mening med det hela. Josef skulle bli det redskap som skulle rädda inte bara främlingars liv med, utan också hela hans egen familj.

BÖN: Ge mig mod att hålla ut när allt tycks gå fel. Visa mig att du är med mig ändå, och har en plan för mitt liv.