Ekebyholms älskade ”småfröken” fattas oss

Karin gled stilla in i tidlösheten tisdag kväll den 15 oktober efter ett långt liv väl levt trots kamp mot MS under 38 år. Vid sin sida fanns hennes trofaste Sverker, som han gjort i 54 år.

Karin föddes den 23 augusti 1946 i Malmö, i familjen blev hon kärleksfullt kallad Bibi. Föräldrarna var Paul Harritz och Gudrun f. Christensen, två ”skodsborgare” som fått anställning som fysioterapeuter hos Friskovs klinik i Malmö. Ganska snart drog den unga familjen inklusive lillasyster Kit till Trollhättan där de öppnade ett Skodsborgsbad på Storgatan 33. Eftersom närmaste församlingen i Uddevalla sällan hade några andra barn, skickades flickorna på somrarna till barn- och scoutläger i Danmark där kusinerna på mammas sida fanns. En dag skulle detta ändras.

När Karin gick sista året i realskolan dog hennes far oväntat i sviterna efter en svår influensa, en stor, stor sorg. För det var ju han som försökte göra deras sabbater roliga med tävlingar ute i naturen när de gick den traditionella sabbatspromenaden. Många år senare skulle Karin komma förbi ett av de träd där pappan brukade sätta upp en frågelapp i. Häftstiftet satt kvar. Då grät jag, berättade hon rörd.

På sommaren det året pappan dog, 1963, var det ungdomsläger på Åland. Mamma Gudrun tyckte det var på tid att hennes döttrar kom att träffa adventistungdomar i Sverige. Så Karin, då 17, anlände till Geta bland en massa glada ungdomar hon inte kände. Vi vet inte alltid när vårt öde vänder förrän efteråt. Men detta var ett sådant ögonblick. En morgon kom Karin in i matsalen. Det var bara hon där så tidigt. Sen kom två ynglingar insläntrande. Den ene hette Sverker Larsson. Det skulle dock dröja till 1970 innan Karin stod med en brudbukett av prästkragar och lovade Sverker det framtida livet i nöd och lust tills döden skilde dem åt.

Förutsättningen för detta stavades Ekebyholm. Ålandslägret var fullt av entusiastiska elever som älskade sin skola och det splitternya gymnasium de var elever i. För att inte tala om internatlivets härligheter: frihet med ansvar till att ha hemliga tea parties och annat ganska så oskyldigt fuffens! Karin kom. Om hon anat att här skulle hennes långa livsgärning spelas ut, så hade hon kanske blivit förvånad. Ålandslägret betydde också att Karin tog ett livsavgörande beslut och blev döpt den 17 augusti innan hon kom till Ekebyholms gymnasium samma höst.

1970 talet blev ett omskiftande liv för de nygifta. Karin hade tidigare utbildat sig till lågstadielärare i Göteborg. I början av decenniet kom de två nygifta att resa till Liberia som Sida volontärer: Sverker byggde skola, Karin undervisade. När de återvände till Ekebyholm 1975 hade de ettårige Magnus med hem, född i Monrovia. Men efter två år i Sverige, önskade Sverker göra allvar av sitt stora flygintresse och utbilda sig till missionspilot. Det blev nästa världsdel: Andrews universitet i Michigan, USA. Här föddes Jennike. Men Ekebyholm hade inte glömt den där förtjusande, glada ”småfröken”. Och för Sverker fanns ju Arlanda nära fullt med flygplan! Så 1981 är familjen Larsson tillbaka på Ekebyholm, efterhand med ett hem i Rånäs. Där skulle de stanna.

Frågan är, hur summerar man upp ett långt liv för en människa som för första – till sista – stund älskade sitt arbete och inte minst sina små elever? Det var ju dem hon gav en kärlek till läsande och hela den nya värld som öppnade sig för alla de barn som passerade genom hennes klassrum.

Så här skrev en av hennes forna kollegor för några dagar sedan:

”Denna förtjusande lilla kämpe!

Tänk vad många elever det finns på olika ställen som minns henne med värme – för att inte tala om vänner, kollegor och familj. En viktig post blev tom redan för längesedan när hon lämnade skolan, och nu alla de andra posterna.”

Trots tilltagande besvär med den obotliga sjukdom som tog allt större plats, och som få kände till, så arbetade Karin till sin pensionering. Hon grät när hon skulle sluta! Trösten var att varje vecka gå och lästräna de yngsta tillsammans med Sverker. När det tog abrupt slut med pandemin, var Karin otröstlig: hon fick ju inte ens säga farväl till sina skolbarn!

Nu får vi säga farväl till Karin i stor tacksamhet för hennes generositet med sig själv till allt och alla. Jag som blev hennes första rumskamrat i Parkflygeln minns vårt mysiga rum vi inrett gemensamt, våra många förtroliga samtal som kom att pågå genom oändligt många år, alla dessa sjove (roliga) stunder då vi babblade lös på danska, ett mycket gott språk att prata länge och mycket på!

Tacksam också för att vi livet ut hade en innerlig gemenskap i den tro vi växt upp med som gav oss hoppet om et gensyn – ett återseende på de himmelska ängderna. Kanske det då kan bli läge för en picknic med ”boller og chokolade”, jag tror det skulle nog vara ”rigtig dejligt”.

Yvonne Johansson Öster vän och samfundshistoriker